Hej kära vänner och läsare! Jag önskar dig en riktigt god fortsättning på det nya året! Det har varit lite dåligt med bloggande på sistone för min del. ”Till och med” WordPress har mejlat och undrat om jag ”glömt bort” min blogg
. Men så här är det: I julas åkte jag på världens förkylning. Jag har faktiskt varit dålig sedan Annandag jul och legat i sängen sedan dess. Förutom onsdagen den 28 december då kära M och jag reste hem efter vårt julfirande. Det var senaste gången jag bloggade och då gjorde jag även ett inlägg till nästkommande dag (29 dec).
Med tanke på hur uselt det här året har börjat för mig när det gäller min hälsa, så kan det bara bli bättre nu. Jag käkar penicillin sedan en vecka och tänker att det väl måste börja verka snart. När M kom hem från jobbet i dag och hörde mitt hostande sa han att det där väl var ”old news” vid det här laget och att jag kanske kunde hitta på något nytt
.
Kanske har du själv varit med om att man kan börja må dåligt mentalt och själsligt när kroppen inte hänger med som man vill? Så blev det för mig den här gången. Jag har verkligen deppat. Jag har letat tröst och uppmuntran i böcker och kan konstatera att jag fick både och i Eat, Pray, Love av Elizabeth Gilbert (alltså den som blev Lyckan, kärleken och meningen med livet på svenska, blev tipsad om att läsa om den på originalspråk). Sedan har jag också läst om (nästan färdig) boken Drömliv: lycklig på riktigt av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander (Norstedts pocket, 2010). I båda böckerna har jag strukit under otroligt mycket. Det blir särskilt tydligt i Drömliv som jag ju läste för ungefär ett år sedan och skrev rätt mycket om här på bloggen, eftersom jag gillade den skarpt. Förra gången mådde jag jättebra och allt som stod i boken bara bekräftade saker jag redan ”visste och kände” – fast formulerat på ett underbart sätt och med väldigt nakna, ärliga egna berättelser om tillkortakommanden och svagheter från de två författarna. (Jag skrev så positivt om boken att Karin Nordlander fick höra talas om det från någon som hade läst bloggen. Hon hörde av sig till mig och vi var faktiskt och fikade ihop en gång i Stockholm när jag var där i september – kul! Vi har börjat skissa på att jag ska hjälpa henne att arrangera en meditationskurs i Göteborg. Det vore fantastiskt roligt.)
Hur som helst. Den här gången har jag alltså strukit under en himla massa i boken. ”Allt” talar till mig på ett särskilt sätt. Så mycket ger mig tröst och uppmuntran där jag befinner mig nu. Till exempel att jag blir rädd och orolig när jag låter egot sitta i förarsätet i mitt liv (och det var jag under lång tid i höstas när det gäller min förmåga att kunna försörja mig – jag ville ju bara ha ”lite koll” och det funkar ju inte så här i världen, men jag ville ändå…). Om jag däremot bygger upp och utvecklar kontakten med min själ och min inre röst och vågar förlita mig på den, så är ett annat scenario möjligt (inte bara ett, förresten). Det är det jag har strukit under nu.
I dag har jag varit och fått en bowenbehandling, som är en mycket speciell, härlig och mjuk form av massage, kan man säga. Den gjorde gott, särskilt som mitt otroligt stillasittande och sänggliggande liv de senaste veckorna gjort att jag fått ont i axlar och nacke… Efteråt satt Ulla och jag och småpratade lite och jag fick lust att dra ett klokord i hennes lilla skål. Det blev faktiskt tre stycken innan det var klart. Det stod: Acceptera och gå vidare. (Ulla sa att det kanske handlade om förkylningen
) – Du är stark. – Din visdom kommer inifrån.
De tre orden stämde bra överens med de klokord jag fick i en sådan där änglakortlek av Doreen Virtue häromdagen. De handlade om, i tur och ordning: att förlåta och gå vidare – att ha integritet och göra det som stämmer överens med min inre övertygelse – att vara en ljusarbetare och låta den gudomliga kraften strömma genom mig.
I julklapp fick jag bland annat boxar med klokord av Maria Fontaine som jag hade önskat mig. I Tankar om Livet 2 står det så här i dag, den 16 januari:
Vi borde aldrig vara rädda för tårar. De mjukar upp våra hjärtan, tvättar våra ögon och gör att vi ser klarare.
Jag får lov att ha usla veckor, när livet och tillvaron känns hopplösa och jag varken vet ut eller in. Sedan är det underbart när det går över och blir bra och jag mår okej igen! Men ingenting under de där svarta och svåra dagarna blir bättre av att jag klankar ner på mig själv och uttrycker förakt för hur jag mår. Jag får vara ledsen. Och det har jag varit de här veckorna. Väldigt ledsen.
När jag bläddrar i Rhonda Byrnes bok stannar jag till på 15 januari och tänker att det ordet stämmer bra på hur jag har haft det på sistone:
Det faktum att du börjar ställa frågor om livet är ett tecken på att du är nära ett riktigt genombrott.
Sanningen om livet finns tillgängligt för alla, precis som den alltid har gjort, men bara de som ställer frågor får svar och upptäcker sanningen. När vi ställer frågor och hyser en djup önskan om att få svar, då kommer vi att dra till oss svaren i en form som vi kan förstå.
För att få svar i livet måste du börja ställa frågor.
Tröst för mig just nu som varit nere på botten och krälat runt ett tag. Suck. Så kan det vara ibland.
Men nu känns det bättre i alla fall.
Fina du, jag hoppas att jag kan blogga snart igen. Nu ska jag gå och börjamed middagen (vi ska testa ett nytt recept med lammfärs, återkommer om hur det blev). Medan jag lagar mat ska jag äntligen ta mig tid att göra en sådan där förkylningsdrink med ingefära, citron och honung, som jag ju egentligen tänkt göra i två veckor nu. Ulla påminde mig i dag. Tur det!
Fina du, jag önskar dig verkligen en god fortsättning på det här nya året! Var inte rädd för tårar. Tacka för stunderna med skratt! Utforska vilka frågor du vill ställa om livet och ställ dem. När stunden är inne får du svaret.
Vi hörs snart igen!


