När jag får kritik försöker jag tänka – att det nog är en förtäckt komplimang. /Anne Swärd
Hur kan hon mena här då? Tja, jag funderar över om det till exempel skulle kunna gälla i den här situationen: Person B är missnöjd med hur Person A utvecklas av att gå i terapi och uttrycker det genom att göra flera försök att nå A:s psykolog och föra fram sina klagomål samt kunna ställa frågor om hur man ska kunna ”nå” en sådan som A. (Försöket misslyckas, bland annat för att det skulle bryta mot lagen att en psykolog talar med någon om en patient. Elementärt, min käre Watson.)
Hur kan jag tackla det här, om vi säger att jag skulle vara person A (den som går i terapi)? Ja, jag tror att man kan gå igenom olika stadier, som följer på varandra och ibland mixas: rädsla, oro, otrolig förvåning, förvirring, besvikelse, känsla av overklighet, vrede, ilska, hat, raseri, oro, sorg, svårighet att tro att det verkligen har hänt, förvirring, besvikelse, känsla av overklighet, oro, utanförskap, ensamhet, övergivenhet, raseri, hat, känna sig missförstådd, rädsla, sorg.
Och tiden går. Läker den alla sår? I början hade jag absolut sagt: Nej, det är omöjligt att den kan läka alla sår. Svek med stort S skapar så Stora Sår.
Idag: Sedan ganska många månader är jag idag stolt över att jag kan sätta gränser och jag är medveten om att för en del människor kan det vara otroligt provocerande att de inte längre kan ta sig in i mitt revir (kanske för att försöka få kraft av min energi – som sk energitjuvar). 2007 hade jag just, stapplande, börjat öva på att sätta gränser när den verbala bomben exploderade hos min psykolog. Då blev jag… rädd. Och sedan har de där olika stadierna som jag beskrev här ovanför följt, ibland mixade.
Priset för att få det här såret att läka har varit jävligt högt. Men det har varit värt det, för jag finns kvar. Jag och min värdighet. Och mina gränser. Och idag kan jag tänka att person B:s beteende, hur märkligt det än låter, kan tolkas som en i allra högsta grad förtäckt komplimang: Oj, vilka gränser du har satt upp, nu kan jag inte göra mina gränsöverskridande raider ”in i dig” längre.
En annan sak jag kom att tänka på när jag läste dagens första klokord är Jonas Gardells artikel till Mona Sahlins försvar i Expressen igår. Ja, alltså inte själva artikeln, utan det som den handlar om. Att folk kan uppleva att en annan människa känns så hotande (för att hon är kompetent eller kanske bra på att sätta gränser) att deras beteende sjunker till nya ”lägstanivåer”.
Som tur är kan vi alltid försöka nå nya ”högstanivåer” också. Det är mitt val. Och ditt.
Jag slår upp nästa klokord och gör en stor in- och utandning. Läser med enormt stor lättnad:
Mitt liv blir bara bättre dag för dag. Jag tar nu nästa steg mot det allra bästa för mig. /Louise L Hay, dag 258
Vilken fin affirmation! Jag önskar verkligen att jag kunde tänka och resonera så.
När jag läser de här klokorden får jag en idé om att komma på en liten melodi till orden, så att de kan gå om och om igen inne i mitt huvud och göra att övertygelsen växer sig stark. ”Andliga sånger” finns både inom kristendomen och inom buddhismen (har hört de gulliga buddhistiska nunnorna på Hjärtjuvel i Göteborg sjunga när jag var där på en meditationsdag). De här två meningarna skulle nog passa i en liten melodi att spela inne i huvudet. Det blir dagens lite mer ovanliga kreativa utmaning.
Kom alltid ihåg, att när du längtar efter något tillräckligt mycket, så kan du åstadkomma det. När du längtar efter enhet, efter helhet, kan den bli din om du satsar allt på att manifestera den. (…)
Vilken är din djupaste längtan? (…) Det är du själv som fattar ditt beslut och känner ditt hjärtas önskan. Förvänta inte att någon annan ska tala om för dig vad det är. Det är något du själv måste besluta dig för, utan någon yttre hjälp. JAG ÄR här för att hjälpa dig. Sök Min hjälp vid alla tidpunkter. /Eileen Caddy, 15 september
Jag kan sätta gränser och ändå längta efter enhet och helhet med mänskligheten och enstaka individer. Det råder inget motsatsförhållande.
Vilken är min djupaste längtan? Jo, jag vet några saker som jag längtar efter. Fast jag tror inte att det alltid är så enkelt att jag bara kan längta och önska mig, så får jag det. Livet är ingen jultomte. Däremot kan jag genom mina val komma närmare eller längre ifrån det jag längtar efter. Det tror jag att jag kan påverka.
Vad menar Eileen med att en människa måste ta beslutet själv, utan yttre hjälp och samtidigt skriver hon att JAG ÄR finns där för att hjälpa?
I boken Att öppna inre dörrar beskriver hon den gudomliga kraften JAG ÄR som den andliga kraft som finns inom oss var och en och som är en enorm potential, både att förena oss och att hjälpa oss i vår individuella utveckling.
Det är i källan JAG ÄR som kraften finns, den kraft som vi kanske ibland söker inom någon annan människa. Visst finns den där, hos min medmänniska, men var och en har sin egen källa och det gäller för mig att steg för steg lyfta bort allt bråte som ligger i vägen så att min källa kan flöda fritt. Exempel på bråte: rädsla för förändring, svag självkänsla, lågt självförtroende, avundsjuka, rädsla att bli övergiven, svårighet att sätta gränser, svårigheter att säga nej.
Det är ett stort jobb jag har att göra med ”mitt lilla liv”. Som tur är kan jag ”bara” ta besluten dag för dag och försöka göra det bästa av dagen som är idag. Jag behöver inte vara någon livsarkitekt med total överblick över de närmast 40 åren i mitt liv.
Vilket osökt för mig in på ämnet mindfulness, att vara här och nu. Vi har kommit till Jon Kabat-Zinns nr 50 i Lev i nuet, lär av stunden:
Meditation är faktiskt icke-handlande. Det är den enda verksamhet jag känner till där det inte gäller att komma någonstans, utan som enbart är inriktad på att VARA DÄR MAN REDAN ÄR. För det mesta är vi så upptagna med allt handlande, allt strävande, med att planera och reagera, det ständiga fixandet, att när vi hejdar oss för att bara känna efter var vi är kan det kännas en smula underligt i början.
Denna fantastiska kärlek som den här mannen uttrycker. Och så mycket humor kring vad det är att hålla på att sträva i sitt lilla liv! För mig är det här som att simma omkring i en varmt tempererad bassäng full av kärlek, icke-dömande och oändligt tålamod.
”När vi hejdar oss för att bara känna efter var vi är kan det kännas en smula underligt i början.” Just det, jag behöver inte klanka ner på mig själv, döma mig, tro att jag aldrig kommer att klara det, tänka att ”alla andra säkert kan” eller något annat förminskande. Jag kan utmana mig själv att tänka: Nu tar jag nästa steg mot det allra bästa för mig.
Jag önskar dig en fin dag.
