Jag skapar nya minnen som bygger på frid, god vilja och medkänsla för andra. /Louise Hay, dag 359
Det är bra att inse att jag har möjlighet att göra val i dag, val som skapar det som blir mina minnen.
Jag tänker på en av mina modiga vänner. För ett par månader sedan sa hon att hon skulle fira jul med sin nya pojkvän och hans barn. Jag tolkade det som om de alltså skulle vara fyra personer och fira en liten, mysig jul tillsammans. Tidigare i veckan fick jag reda på att det inte alls var så, utan att de skulle åka till pojkvännens släkt och sova där några nätter. Och min väninna kände sig inte alls helt bekväm med det, bland annat för att hennes nya “svärmor” hade bjudit in pojkvännens ex till julfirandet. Ibland blir det ju lite bakvänt. Människor kan ha svårt att fatta att det är en ny situation som gäller, att det är nya villkor. Särskilt när det handlar om närstående har ju många av oss väldigt svårt att acceptera det. Man vill – på gott och ont – att allting ska vara “så som det alltid har varit”. Men förhållanden förändras. Människor förändras. Livet förändras och utvecklas. Det enda vi kan vara helt säkra på är att allting förändras i tillvaron. Det är liksom det som är grejen. Konstigt att vi så ofta kämpar emot.
Jag vet att min väninnas jul avlöpte väl. Vi pratades vid i fredags. På julaftonskvällen fick jag sms. Allt hade gått okej. Hon hade dragit sig tillbaka och låg och läste. Hon tog det lugnt och bevarade sin värdighet. På så sätt tycker jag att hon aktivt skapade ett minne som bland annat innehåller medkänsla. (Även om hon hade velat ha julen helt annorlunda, om hon själv hade fått bestämma till 100 procent.) Det är stort att vi kan påverka våra val, våra liv, våra minnen.
Jag tänker på en av mina andra modiga, fina vänner. Han har berättat hur de allihopa trippar på tå för en dramaqueen i hans släkt. “Vi är vuxna, men ändå gör vi det – vi låter henne styra oss och påverka vad vi ska göra under jul, när vi ska göra det, vad vi ska tala om.” Han berättar att hans släkting drabbas av humörsvängningar och trötthetsattacker. “Man vet inte när man får säga något, när man får skämta och skratta eller när det är bäst att stänga in sig i ett rum och försjunka i någon av julklappsböckerna.” Nej, det är inte lätt när vi kommer så tätt inpå varandra. Hur gör man? Jag vet inte. Det är i sanning inte lätt när vi ska tillbringa ett eller ett par intensiva dygn tillsammans med människor som vi annars inte delar vardagen med i så många stunder åt gången. I synnerhet inte julen som har alla dessa otroliga förväntningar på sig. När man hör om sådana här exempel som min vän J, så känns det ju helt förståeligt att människor vill åka till andra sidan jordklotet under julen och bara “vara”, utan att ha alla de här kraven (inbillade eller verkliga) på sig.
Så mycket av lösningen ligger förmodligen i kommunikationen mellan människor. Att det ska vara så svårt! Undrar varför det är så, egentligen? Varför har vi så svårt att säga vad vi önskar och längtar efter, vad vi har för behov? Vad är vi så rädda för? Ofta är det ju ändå så att vi vill varandra så väl, så vari ligger faran att jag berättar hur just jag skulle vilja ha det? Ja, vari ligger faran? Vad är det som är så farligt? Är jag rädd att bli avvisad, rädd att stå där ensam, rädd att någon ska säga att det jag längtar efter inte är värt något? Eller att jag inte är välkommen om jag är mig själv, om jag står för att jag vill ha det som jag verkligen vill?
Så många gånger förut har jag tänkt att NVC, Nonviolent communication, borde vara något vi alla fick lära oss i skolan. Tänk om det kunde få vara så. I NVC lär man sig att uttrycka neutrala observationer (motsatser till bl a attacker eller att gå och tro att ens egen tolkning är en riktig bild av verkligheten – den är bara en tolkning, men oj, vad lätt vi har att glömma det!). Vidare lär man sig att berätta om sina känslor, vad man känner utifrån den tolkning av verkligheten som man har gjort – och att ta ansvar för känslorna och inte lägga över ansvaret för dem på någon annan. Och så får man öva på att uttrycka sitt behov i den här stunden, i förhållande till tolkningen och känslorna man just har berättat om. Och sist kan man, om man vill, uttrycka ett önskemål gentemot den andra personen. Ett önskemål är det som jag klarar av att få ett nej på. Om jag inte klarar av det är det ett krav. Och krav ingår inte i NVC. Det här är någonstans så otroligt grundläggande och självklart. Och ändå lika otroligt svårt. Det som gör att hoppet lever är väl att fler går NVC-kurser och att fler går kurser om igen. Och igen. Och igen. Och börjar praktisera det i vardagen.
Det är fortfarande några timmar kvar av det här dygnet och vi har möjlighet att göra aktiva val. Hur kan du göra för att skapa nya minnen som bygger på frid, god vilja och medkänsla för andra i dag?
I dag är det “uppskattningens ___dag”. I dag och alla andra ___dagar är den dag då du ska uppskatta, uppskatta, uppskatta. Uppskatta vädret, dina kläder, dina transportmedel, stora uppfinningar, ditt hem, din mat, din säng, din familj, dina arbetskamrater, personer som servar dig på olika sätt, din hälsa, din kropp, dina ögon, dina öron och alla dina sinnen. Uppskatta särskilt alla underbara saker du har upplevt och allt det underbara du kommer att uppleva i framtiden. Och till sist, uppskatta att du varje uppskattningens ___dag skapar ett fantastiskt liv! /Rhonda Byrne, dag 359
Hahahahaha, jag tycker att Rhonda B:s idé med tema för olika dagar låter så kul! Igår var det ”de goda tankarnas dag”. Och i dag, söndag, är det ”uppskattningens”. Så som Rhonda B formulerar det här känns det som om uppskattning i princip är synonymt med tacksamhet, fast lite mer aktivt.
Vem vill du uppskatta i dag? Någon närstående? En vän? Dig själv?
En affirmation utifrån det här kan vara: “Jag stannar upp, blir stilla och centrerad i mig själv (på inandning) – jag uppskattar ärligt mig själv, den person jag är, det jag gör och det jag längtar efter (på utandning).”
Dagens teman:
*Mina val och det jag gör i dag skapar det som senare blir mina minnen.
*I dag är uppskattningens dag. Jag visar uppskattning för mig själv och för mina försök att göra gott.
Fina du, jag önskar dig en fridfull fortsättning på julen. Visa dig själv uppskattning. Bara du är du. När du visar tacksamhet för det sprider du ditt guldstoft över oss andra.
