Jag tyckte att det lät spännande att skriva texter utifrån den där listan som cirkulerar på ett antal bloggar senhösten 2010. Så undan för undan kommer jag att skriva texterna, publicera dem på bloggen och även samla dem under den här fliken.
Här är listan:
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Min första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Den senast skrivna texten är längst upp och du kan scrolla nedåt för att hitta äldre texter.
Dag 04 – Det här åt jag idag (skrivet söndagen den 12 december 2010)
Allra först på dagen, när jag satt och softade i soffan och tittade på ett inspelat program: Två apelsiner skurna i bitar. Åt dem med gaffel. Sedan ett äpple, Ingrid Marie.
Till frukost: En mjuk, mörk brödskiva med Philadelphia och rökt skinka, en skiva falurut med Allerums prästost, kokt ägg, en stor kopp rött te*. Dessutom åt jag en skål med en blandning av naturell yoghurt och citronyoghurt och i den hade jag tinade hallon, skivad banan och min hemgjorda müsli (kruskakli, vetegroddar, hela och krossade linfrön, psylliumfrön och pumpafrön).
*Det röda téet har jag druckit sedan vintern 2003 då kära M fick behandlingar på Akademiska sjukhuset i Uppsala för den cancersjukdom han hade drabbats av i oktober 2002. Vid tredje eller fjärde besöket i Uppsala hade M blivit såpass mycket bättre att jag inte fick sova bredvid honom i hans rum på sjukhuset längre. Istället fick jag bo på ett så kallat patienthotell som låg ca 10-12 minuters gångväg från kliniken. Första morgonen när jag skulle äta i frukostmatsalen stod jag och valde te och fastnade för ett som hette ”Röd citrus”. Jag blev helt kär i det! Innan jag gick från matsalen frågade jag tjejen bakom disken var de köpte sitt te någonstans. Hon berättade att det var på Tehörnan i Forumgallerian några hundra meter därifrån. Gissa om jag gick dit och köpte en påse?! Efter mars månad åkte vi ju aldrig till Uppsala mer – tack och lov – så då fick jag lösa problemet på annat sätt. Det blev så att jag började skicka efter ”Röd citrus” per telefon. Så nu har jag fått te skickat till mig med jämna mellanrum i mer än sju år. Visst kostar det en slant i porto, men det är det värt. Ibland testar jag någon annan sort om jag hittar något te som verkar gott, till exempel i Göteborg, men hittills har inget gått upp mot ”Röd citrus” från Tehörnan i Uppsala. Tack snälla Lena med personal som skickar mina 2 hg så fort jag ringer!
Lunch: Vi hade en portion lunchmat från i fredags kväll som bestod av bulgur och en wokad grönsaksblandning med paprika, lök, purjo, champinjoner, broccoli och kikärter och vid sidan om en kall yoghurtsås med fetaost. Väldigt gott! Men det räckte ju inte riktigt till två hungriga vargar. Och eftersom jag kände mig lite trött och slö och tillåtande gick jag och köpte en capricciosa på vår lokala pizzeria. Vi delade den och sedan blev vi mätta!
Fika: På eftermiddagen en kopp myntate och en GB Sandwich Pepparkaka. (Tredje advent 
)
Middag: Kära M gjorde köttfärssås och pasta. Den blev verkligen supergod! Jag kokade lite morötter och palsternackor al dente som vi hade till.
Fika: På kvällen yogite (är helt insnöad på Women Energy* sedan några månader) och ca en dl glass (Wienernougat från SIA). En viktig del av tjusningen med yogite är tepåsens lilla lapp som har ett budskap. Igår fick jag: Tranquility is the essence of life. Passade ju bra ihop med fridfullheten som jag skrev om någon dag tidigare här på bloggen. Ibland får man sådana himla bra klokord på de där lapparna på tepåsen, ord som stämmer på pricken i situationen man befinner sig i. (*Women Energy innehåller hibiskus, laktritsrot, pepparmynta, hallonblad, svartpeppar, kvanneextrakt, kanel, ingefära, kardemumma och kryddnejlika. Ingredienserna är ekologiska och kravmärkta.)
Utöver detta drack jag flera glas filtrerat vatten och några glas julmust. En vattenkanna med filter skaffade jag 2008-09 i hälsokostaffären. Det var Ms syrra Malin som gjorde oss uppmärksamma på att vårt vatten kanske inte var det allra bästa, när hon var på besök för några år sedan. När jag spolade vatten i diskhon sa hon att det luktade simhall. Inte kul! Tack vare vattenkannan med filter försvinner flera onyttigheter. Visst, man får ju byta filter i kannan för en femtiolapp någon gång i månaden, men det är det värt. Häromsistens såg jag att hälsokostaffären har börjat sälja vattenfilter som man kan sätta direkt på kranen, så att allt vatten blir filtrerat. Blir kanske en investering så småningom.
Rubriken för skrivuppgift nr 4 är ju Det här åt jag idag, men jag kände att jag måste berätta vad jag åt igår kväll. Efter min qigongkurs möttes M och jag för att gå ut och äta. Egentligen skulle vi åkt till pappa och Kajsa i Floda med det blev inställt. Vi gick till Toscana på Kungsgatan. Jag beställde pasta med wokade scampi och saffranssås. Servitrisen kom ut med en jätteklump parmesan som hon rev ner på tallriken med ett rivjärn. Sååååååååå gott, jag är verkligen svag för perfekt wokade scampi. M beställde vildsvin och risotto – ingen av oss hade ätit det tidigare. Jag tyckte att det smakade okej och M var väldigt nöjd.
Mat är en viktig del av mitt liv. Jag är tacksam att jag kan äta mig mätt varje dag och dessutom ofta av god mat.
Dag 03 – Mina föräldrar (skrivet fredagen den 10 december 2010)
Min mamma kom från äkta arbetarklass i Göteborg. Hon hette Birgit och föddes under kriget, den 6 april 1941. Jag vet att morfar körde spårvagn. Mormor var mycket sjuk i långa perioder och var mest hemma, som ju många kvinnor var på den tiden.
Mamma växte upp i arbetarstadsdelen Kålltorp, på Intagsgatan. Andra som har vuxit upp i samma kvarter i Kålltorp är socialdemokraten och förre utrikesministern Jan Eliasson och författaren och regissören Kay Pollak.
Mamma hade en yngre syster och familjen bodde i en tvårumslägenhet med kök och badrum. Mamma läste på något slags hushållsskola och sedan kom hon in på det som jag tror kallades för Lärarseminariet. Hon blev mellanstadielärare. Jag tror att hon var färdig och fick sin examen 1964, samma år som hon och pappa gifte sig. Jag tror också att det var i examenspresent som hon fick en bärbar skrivmaskin av märket Olivetti av mormor och morfar. Morfar hade rimmat och skrivit en lång vers på maskinen. Skrivmaskinen låg i en mörkröd hård väska med svart handtag. Om jag minns rätt började jag själv använda skrivmaskinen när jag var ungefär åtta, nio år. Halva färgbandet var svart och halva var rött, så att det gick att skriva med röda bokstäver om man ville. Papperet med morfars vers låg alltid kvar bland de få sidorna som satt bakom ett brett resårband i väskans överdel. Jag kommer fortfarande ihåg en av stroferna: Här får du nu en Olivetti, som du kan skriva rätt i. Han kunde rimma, morfar.
Min pappa heter Laszlo. Han föddes 1937 i en by utanför Pécs i södra Ungern. Han kom från en fattig familj. Pappa har berättat hur han fick vara med och arbeta på fälten från det att han var barn. Redan när han var fyra, fem år fick han, tillsammans med alla de andra, ta en liten hutt på morgonen – det var så de gjorde på landsbygden. Förmodligen fick barnen en mindre mängd än de vuxna. Mitt på dagen tog alla siesta, som de gör i varmare länder på kontinenten. Alla utom pappa. Han varken ville eller kunde sova. Istället klättrade han i träd, tittade i fågelbon och gick på andra spännande upptäcktsfärder tills det var dags att börja jobba igen.
Farfar var inte den klippa för sin familj som pappa har varit för mig. Där fanns både alkohol och spel med i bilden. Pappa har berättat hur han kunde få gå kilometerlånga sträckor i becksvart mörker på kvällarna för att ”hämta hem” farfar. Istället blev farmor min pappas viktigaste förälder. De var ett väl sammansvetsat team och han lärde sig väldigt mycket av henne, bland annat om matlagning och sömnad. När han gick på gymnasiet på 50-talet började det bli inne med stuprörsbyxor. Pappa gick då ihop med sin tjejkusin Illie, som ägde en symaskin. Han sydde in klasskompisarnas byxor och så delade han och Illie på förtjänsten. Ibland kan jag tänka att han var ovanligt väl rustad för att från och med 1970 sköta ett hushåll med två barn på egen hand. Undrar hur många män, födda 1937, som hade klarat av att sy gardiner till alla fönster i ett radhushem? Det gjorde pappa. Och som om det inte räckte med det sydde han också kjolar, små matchande västar och skotskrutiga byxor åt mig. Förutom att han lagade mat, städade, tvättade, hämtade och lämnade på dagis.
Pappa hade egentligen tänkt bli gymnastiklärare och själv höll han bland annat på med sådana där läskiga redskap som man kan se när det är OS på tv, typ barr och bygelhäst. Han fick ändra yrkesbana, men har alltid fortsatt att träna och hålla igång. Än idag, 73 år gammal, stretchar han 45 minuter varje morgon, spelar golf, boule och bowling, joggar, cyklar och går långpromenader.
1956 var pappa tvungen att fly från Ungern (se mer i text nr 01 – Presentation av mig själv). Han flydde över gränsen till dåvarande Jugoslavien, till det som idag är Slovenien. Därifrån gick tåg för ungrare som hade flytt. Tågen letade sig upp genom Europa. Pappa kom ända till något av färjelägena i Tyskland och sedan fick han åka över till Sverige. Han har inte berättat jättemycket om hur det var. Men han har sagt att i Malmö blev han och andra ungerska flyktingar tvättade i duschar av stora skånska kvinnor. Sedan tillbringade han bland annat en period i småländska Aneby (tror jag att det var) där flyktingar fick bo en tid innan de åkte vidare.
Pappa kom till Göteborg. I stadsdelen Vidkärr, faktiskt bara några hundra meter från Kålltorp där mamma bodde, levde en akademikerfamilj som hette Almgren. De hade åtta egna barn, fyra flickor och fyra pojkar. Två av flickorna hette Eva och Monika. De hade läst i tidningen att det fanns unga ungerska flyktingar som behövde stödfamiljer och någonstans att bo. Idag bor Monika i Rydboholm här utanför Borås och arbetar på Högskolebiblioteket. Innan hon och jag pratade om det här om pappa för några år sedan, trodde jag alltid att det var hennes föräldrar som hade tagit inititativet till att ta emot ett flyktingbarn. Och självklart var de ju med på det, Knut och Margareta, men det visade sig att det faktiskt Eva med stöd av Monika, eller Pippi som hon kallades då, som låg på och ivrade för idén, Monika var 10 och Eva 13 år. Kanske florerade det också något rykte om att ungerska tonårskillar skulle vara rätt snygga. Hur som helst blev pappa välkomnad i denna jättefamilj. Han som hade haft tre syskon hemma i Ungern fick nu åtta. Den mest kända historien från tiden då pappa bodde hos Almgrenarna är från när de var vid familjens sommarställe i Bohuslän, Torpet kallat. Det ligger i Vallekärr nära Bovallstrand. Pappa hade gjort sig i ordning för att åka och fiska. Någon av systrarna (Kerstin, Lena, Eva eller Monika) frågade om han skulle åka ensam och fiska. Men det skulle han ju inte, för han skulle ha sällskap av antingen Göran, Mats, Olle eller Tom. Alltså svarade pappa: ”Nej, jag ska åka tvåsam.” Oj, vilket liv det blev. ”Mamma, mamma, vet du vad Laszlo sa? Han sa att han ska åka tvåsam och fiska!” ”Ja, det var väl bra sagt, de är ju två.”
Mamma och pappa träffades tidigt, redan 1958 tror jag. Det finns en bild från något av deras första gemensamma besök på Liseberg när det satt en fotograf och plåtade folk i nöjesparken. Den bilden har jag. Båda ser jättefina ut. Pappa har en ljusgrå (tror jag) kostym, allt är liksom smalt: byxbenen, skorna, kavajen, ansiktet och frisyren med någon stylingprodukt i (kan det ha hetat brylcrème på den tiden, tro?). Mamma har en ganska kortärmad, vit topp, smal midja, en sådan där kjol som fluffar ut och så pumps och handväska till det. Båda är mörkhåriga, mamma hade nog lätt kunnat tas för ungerska på Budapests gator. Hon ser väldigt söt och glad ut på bilden. Pappa ser cool och stolt ut. Och glad. Det otroliga är att de är så unga. Om bilden är från, låt oss säga 1959, så är mamma 18 och pappa 21,5. Otroligt. De ser så vuxna och självklara ut.
De förlovade sig 1962 och gifte sig 1964. Pappa gjorde lumpen i Sverige och fick sedan jobb som springpojke på en ingenjörsbyrå. Han började läsa till ingenjör på kvällsskola och kunde efter några år få andra arbetsuppgifter på Theorells, som det hette på den tiden. På Theorells blev han kvar till pensionen 2002, alltså i omkring 40 år. Fast då hade företaget bytt namn till Sweco.
Mamma och pappa sparade pengar och gjorde resor. Bland annat åkte de på ölfestival i Sydtyskland. Den resan kom vi in på alldeles nyligen när vi pratade. Det var apropå att pappa inte tycker om att använda värktabletter. ”Nej, det har jag inte gjort sedan vi var i Tyskland och drack öl. Du vet, varje morgon hade jag så ont i huvudet och mamma ville ge mig en huvudvärkstablett. Men jag svarade att huvudvärken var helt naturlig – jag hade ju druckit så mycket öl och det var därför jag gick på alla fyra. Då ska man inte ta någon huvudvärkstablett.” Det är min pappa, det.
De gjorde också en skidresa till Norge. Det finns bilder i ett album från semestern. Sidorna om Norge avslutas med att de har klistrat in kvittot för stugan de hyrde och tagit med lite andra utgifter. Under har någon skrivit: Var det värt det? JA!
På sin bröllopsresa åkte de till Barcelona. Mamma var magsjuk hela tiden, har pappa berättat. Själv har han en mage av stål som inga baciller kan slå ut. Det verkar som om jag mer har ärvt mammas känsliga mage. Det är i alla fall så pappa brukar säga när jag har mindre skojiga semesterupplevelser. Från bröllopsresan finns bland annat en sten som de plockade på stranden i Sitges, några mil från Barcelona. Jag tror också att det står en liten Sancho Panza i någon av mina bokhyllor som är från den resan.
Mamma och pappa flyttade till Västra Frölunda, jag tror att bostadsområdet i Flatås var ganska nytt på den tiden. När jag föddes 1968 bodde vi i en fyra. Jag kommer ihåg precis hur rummen låg och till och med vissa detaljer i möblemanget och inredningen. Ändå flyttade vi därifrån när jag var 4,5.
Innan jag fyllde två år hade mamma blivit med barn med min lillebror. Han föddes i september 1970. Som jag skrev i text nr 01 – Presentation av mig själv drabbades min mamma av svår huvudvärk efter förlossningen. Men tyvärr blev hon inte tagen på allvar inom sjukvården. Två månader efter att hon hade fött min lillebror dog mamma i en hjärnblödning, en aneurysm. Hon blev 29 år.
Familjen var i total chock. I dödsannonsen skrev de bara Varför? längst ner, vilket de senare förstod inte var helt lyckat. Det gjorde att en del kunde tro att mamma hade tagit livet av sig.
Den som verkligen vill skriva ett riktigt uselt filmmanus om en familjelycka som går i kras kan drämma till med att den nyblivna unga tvåbarnsmamman och älskade hustrun dessutom avlider på sin makes 33:e födelsedag. En detalj är också att maken tror att hustrun bara är hemma med barnen som vanligt den här måndagen. Men när han nedifrån gården ser att lägenheten är helt nedsläckt tänker han, ungefär: ”Jaha, nu verkar det vara en överraskning på gång. Det verkar som om gästerna har kommit för att fira mig redan idag, fast vi sa att kalaset skulle vara till helgen.”
Ja, precis så uselt var manuset till den här tragedin. Istället för sång och hurrarop möttes min pappa av en liten, liten tjej i ljusrosa pyjamas som sa: ”Pappa, mamma ligger på golvet och andas inte.” I spjälsängen grät min övergivna lillebror. Kaos.
Det har gått 40 år sedan det hände. På något sätt tog vi oss vidare, fast jag inte riktigt fattar hur. Alla vi som fanns i närheten fick våra sår, naturligtvis. Det har tagit olika tid att läka olika typer av sår och skador. För mig själv är det till exempel alldeles, alldeles nyligen som jag slutade tänka att jag själv aldrig skulle kunna bli en kompetent mamma, eftersom jag själv förlorade min egen så tidigt. Om det inte blir barn för mig och M, så vet jag i alla fall – nu – att det inte beror på att jag skulle vara inkompetent.
Pappa och jag var vid mammas grav den 9 november och tände ljusen i ljuslyktorna. Han är sedan 1997 tillsammans med Kajsa. Under flera år var de särbos, men sedan 2003 bor de tillsammans i en lägenhet i Floda. Jag är så glad för pappas skull, att han träffade Kajsa, och att det är någon som älskar honom och står ut med bland annat alla hans hyss och påhitt om matvanor, motion och hälsa och med hans dåliga hörsel. För han är ändå en väldigt fantastisk och underbar person. Min pappa.
Dag 02 – Min första kärlek (skrivet onsdagen den 8 december 2010)
Oj, vem kan det ha varit? Jag blev ju kär och förälskad väldigt tidigt, redan när jag var fem år. En av de utvalda hette faktiskt Mattias (precis som kära M, som jag idag är gift med). Men den här Mattias som jag var kär i som liten, gick precis som jag på Backsippans dagis i Floda centrum. Året kan ha varit 1973. Mattias och jag byggde en koja tillsammans. Jag tror att de stora kuddarna var gröna. Vi ställde upp kuddarna mot väggen i lekrummet, gjorde väggar och tak och dörr och det blev en lagom liten kub för två små personer att tränga ihop sig i. Där satt vi och höll varandra i handen i kolmörkret, med lite, lite ljus som sipprade in i gliporna mellan kuddarna. Det luktade nog lite instängt, kanske lite från strumporna och av svett och saliv som kullar av barn hade lämnat på kuddarna. Utanför sprang det omkring lekkamrater som högljutt berättade för alla som ville höra vilka som satt inne i kuben. Men vi förblev hyfsat oberörda, fast jag kommer ihåg att mitt hjärta slog. Vi sa till varandra att vi skulle bli mamma och pappa tillsammans när vi blev stora och bo i ett hus. Tänk vad vi redan hade koll på, fast vi bara var fem år.
En annan kärlek jag hade var till ett marsvin. Jag bodde de första fyra åren av mitt liv i Västra Frölunda, på Sjömilsgatan. I bostadsområdet fanns på den tiden en liten djurgård (det var säkert för att vi stadsbarn i lägenhet skulle ha närhet till djur – jag älskar vissa drag hos kolchos-Sverige!) och i den där djurgården levde, förutom bland annat killingar, ett väldigt fint marsvin. Jag minns inte exakt hur det där marsvinet såg ut eller ens vad det hette. Men jag gillade henne/honom. Mycket. En tid efter att vi hade flyttat till Floda satte pappa oss i bilen (det var nog när vi fortfarande hade en röd Saab kombi) och körde till Frölunda. Vi åkte för att köpa marsvinet! Jippie – gissa om jag var glad, lycklig och uppspelt! Döm om min sorg och förvåning när pappa kom tillbaka till bilen och sa att någon annan hade hunnit köpa marsvinet. Vilken olycka! Lite senare fick jag istället en guldhamster. Den fick namnet Goldie och hade en bur med motionshjul och andra tillbehör på ett avlastningsbord i köket. Sommaren 1974 skulle pappa åka ensam tillbaka till Ungern för första gången sedan han flydde 1956. Min lillebror och jag fick vara sommarbarn i Nossebro. När vi kom hem var Goldie borta. Pappa sa att hon ”tyvärr” hade dött. Idag kan jag ju fatta att det var rätt naturligt och något som pappa kanske ”ordnade”, eftersom ingen skulle vara i radhuset på säkert en månad. Men på den tiden var det katastrof! Jag kunde inte begripa att husdjuret som hade funnits där var borta. Hon visste väl att vi var på väg hem?! Jaja. Så blev det. Kanske hade det inte blivit så stor skillnad även om jag hade fått marsvinet som jag älskade så mycket? Idag kan jag till och med fundera över hur det kom sig att marsvinet inte fanns kvar i djurgården den där dagen när vi kom. Kanske hade hon/han inte alls köpts av någon, utan hade redan gjort sin entré i guldhamster- och marsvinshimlen. Vem vet.
Dag 01 – Presentera mig själv (skrivet tisdagen den 7 december 2010)
En av de finaste komplimangerna jag någonsin har fått är: ”Anna, du är ett hjärta på fötter.”
Sådär, då var det klart! Och då menar jag första avsnittet i serien Trettio dagar bara om mig, se mer under fliken Texter om mig.
Eller, kanske inte… Jag hade trott att jag skulle kasta mig över det här kreativa projektet och skriva, skriva, skriva. Men plötsligt blev jag så eftertänksam, jag som annars bara sätter mig vid datorn och skriver tusentals tecken varenda dag. Hur kunde det bli på detta viset?
Jag vet inte, men det här projektet verkade med ens så stort. Hur berättar man om sig själv på så här många olika sätt, liksom?
Men nu börjar jag ändå.
Jag heter Anna Maria Vörös Lindén. Maria är efter min ungerska farmor som dog omkring 1970. Hon hade varit i Sverige i alla fall en gång och tittat på sin nästäldsta sons förstfödda (=på mig). Vörös är alltså ett ungerskt efternamn som betyder röd (titta på en ungersk rödvinsflaska på Bolaget nästa gång, det kan stå Vörös bór på etiketten). Pappa flydde från sin hemstad Pécs i södra Ungern i samband med den ungerska revolten mot ryssarna 1956. Han var inte kommuniströd. Hans levnadsöde är mycket spännande, det får jag nog berätta mer om en annan gång. Anna heter jag troligen efter släktingar på mammas sida, jag tror att det kanske var så att både hennes mormor och farmor hette Anna. Min mamma dog hastigt och helt oväntat av en hjärnblödning när jag var 2,5 år. Min lillebror var nyfödd, bara två månader. Mamma hade känt av en jobbig huvudvärk efter förlossningen, men läkaren sa bara saker i stil med att: ”Ja, har man två småbarn som gråter så är det ju naturligt med huvudvärk.” Fast vår mamma dog, i november var det exakt 40 år sedan. Idag blir kvinnor förhoppningsvis tagna mer på allvar när de med svår huvudvärk uppsöker en läkare – även om de råkar ha två småbarn. Huvudvärken kan vara tecken på en kommande aneurysm, vilket lätt kan upptäckas med rätt sorts sjukhusutrustning. Och idag kan man åtgärda det också.
Lindén är kära Ms efternamn. Det tog jag när Mattias och jag gifte oss den 17 november 2007. Först bytte jag helt och hette bara Lindén fram till hösten 2009. Du som följer bloggen vet att jag har pluggat på Humanova, jag började ju där hösten 2008 (alltså ungefär ett år efter att jag hade gift mig). En lika oväntad som härlig bonus av Humanovautbildningen var att jag försonade mig med de där ”hemska” sidorna hos ”den där Anna Vörös”. Hon var inte alltigenom fel, dålig eller hemsk. (Jag kan förtydliga: Jag hade aldrig blivit dömd i domstol, däremot varit en självmissbrukare vars duktighetsmani och prestationshysteri i åratal gått ut över mig själv samt även över mycket och många i min omgivning. Jobbigt.) Dessutom lärde jag mig på utbildningen att alla sidor/mönster/roller som jag hade lagt mig till med under mitt liv inte hade adderats inom mig av en slump - utan som överlevnadsstrategier. En liten tjej som tidigt förlorar sin mamma kan bli prestationsprinsessa eller exempelvis börja mobba eller knarka. För mig blev det det förstnämnda. Under utbildningen lärde jag mig att se det och att se att jag kan göra ett mer aktivt val om jag vill att prestationsprinsessan ska få komma fram. Det finns stunder när hon är bra att ha. Vörös fick komma tillbaka, även i passet och på körkortet.
Egentligen hade jag börjat ta tag i prestationsprinsessan redan något år efter min dunderkrasch 2004, när jag alltså gick in i väggen. Jag fick superbra rehabilitering genom den offentliga sektorn med bl a: kurator i ett år, utbrändhetsgrupp i mer än en termin, psykolog i flera år, basal kroppskännedom i två år, KBT i grupp en termin samt Arbetslivsresurs i sju månader, arbetsträning med sjukpenning från Försäkringskassan i ca tre månader. Dessutom fick jag direkt från start en av världens bästa läkare (om du inte visste det finns alltså en av dem här i Borås, hon är kvinna dessutom). Kanske tycker du att det här blev lite utlämnande? Ja, det blev det. Men jag skriver det av flera anledningar: 1. Jag vill förklara att jag inte kan skriva det jag skriver dagligen på min blogg utan att ha upplevt flera längre helveten i mitt liv och ha gått igenom många smärtsamma processer som jag har dragit något slags lärdomar av. 2. Eftersom mitt hjärta sitter till vänster vill jag tydligt markera att när den offentliga sektorn fungerar, så händer det att även människor utan enorma förmögenheter får god och riktig hjälp att bli friska. Alla de aktiviteter/resurser som jag fick arbeta med efter min krasch har bantats sedan den borgerliga regeringen tog vid 2006. Om de hade suttit vid makten redan 2004 vet jag inte om jag hade levt idag. Så krasst är det.
Nu ska jag skriva om lite mer ”vanliga” saker som jag kanske inte har tagit upp på bloggen tidigare. På fritiden gillar jag egentligen att träna, även om jag just nu (dec -10) har ett uppehåll sedan ett tag. Jag tycker att det är kul att laga mat och äta upp den. Jag älskar bland annat italienskt och flera asiatiska kök. Dessutom tycker jag väldigt mycket om frukt och grönsaker. När M gör köttfärssås och spaghetti kokar jag t ex bitar av morötter och palsternackor al dente vid sidan om och så har vi dem till. Jag har alltid en påse med några frukter i väskan när jag ska iväg någonstans. Jag läser rätt så mycket. Några skönlitterära favoriter är: samtliga romaner samt Historietter av Hjalmar Söderberg, Kvinnorummet av Marilyn French, Alkemisten samt Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho, Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom och Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Bland klokböckerna finns: den nyss avslutade Fenixprocessen : Finn styrka i förändring av Elizabeth Lesser, den likaledes nyss avslutade Namaste : det gudomliga i mig hälsar det gudomliga i dig av Anette Carlström, Drömliv : lycklig på riktigt av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander, Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. En annan bok som jag tycker mycket om är Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Ibland säger M att mitt bibliotek kan sammanfattas med orden: Sorg, död och sjukdom. Men det är inte sant. Jag tycker att det stämmer bättre med: Lycka, liv och hälsa.
Jag gillar också yoga och att göra qigong. Jag försöker ta mindfulnesspauser varje dag, ibland blir det faktiskt ganska många gånger, fast superkort varje gång - kanske bara femton sekunder.
Ända sedan jag var liten ville jag bli lärare. Ett år efter studenten sökte jag in till Lärarhögskolan för att läsa till svenska- och franskalärare för gymnasiet. Men parallellt sökte jag också franska som enstaka kurs på Göteborgs universitet. På sommaren (det var 1988) fick jag plötsligt kalla fötter inför Lärarhögskolan, tänkte att för mig kändes det inte vettigt att ha gått i skolan i tolv år och därefter bara ha jobbat i ett år – bland annat som lärarvikarie! – för att sedan gå en fem års utbildning som syftade till att jag skulle jobba… med utbildning. Det blev aldrig så. Under året när jag pluggade franska kom jag på att jag ville bli journalist och sökte till Journalisthögskolan i Göteborg. Tre lärorika år gjorde mig till journalist. Jag är nästan säker på att jag aldrig hade kommit in om det hade varit antagningsprov. Jag var inte journalist före utbildningen, det var den som gjorde mig till det.
Jag har flera nära vänner som betyder mycket för mig. Med dem kan jag prata om livets väsentligheter, om det som berör mig, som tynger ner och muntrar upp.
Jag älskar mitt jobb som frilansjournalist, alla dessa fantastiska möten med människor. Snart ska jag också börja arbeta som samtalscoach. Det var ju det jag blev efter de två åren på Humanova.
Här är lite sådana där ”kortfrågor” som jag själv ställer till intervjupersoner (fast de presenteras som svar).
Ålder: 42 år.
Född: I Göteborg den 3 april 1968, växte upp i Floda.
Bor: I Borås.
Gillar, förutom att träna, läsa, äta: Fotografera, gå ut i skogen, träffa vänner, syssla med kreativt skrivande, resa, se på konst, gå på teater, se dansföreställningar, se bra film.
Favoritkonstnär: Skulptören Alexander Calder (1898-1976). Därefter Henri Matisse (1869-1954). Bland annat för att de var så lekfulla.
Bra filmer: M skulle säga att jag älskar Fyra bröllop och en begravning, fast nu är det faktiskt länge sedan jag såg den. Falling in love och Broarna i Madison County (Meryl Streep), När Harry träffade Sally (Billy Crystal), I hennes skor (Toni Collette), Amélie från Montmartre (Audrey Tautou), Maurice (Hugh Grant). Fruar och äkta män och några andra av Woody Allens filmer. Pay it forward och Livet från den ljusa sidan (Helen Hunt). Will Hunting (Matt Damon). Mitt liv som hund (Anton Glanzelius) samt Änglagård och Black Jack (Helena Bergström), Fucking Åmål (Alexandra Dahlström), Ett rum med utsikt (Helena Bonham Carter), Pianot (Holly Hunter).
Specialintresse: En stor tröst för mig när jag hade kraschat 2004 var att läsa böcker om och titta på filmer om hur judar överlevde fasorna under andra världskriget. Hur jag kom på idén? Jag frågade mig: Vem kan ha haft det så här fruktansvärt och jävligt och ändå överlevt och kommit tillbaka till livet? Jag gav mig själv en del av svaret: Några av de som blev sända till koncentrationsläger under kriget. Sagt och gjort. Jag började leta efter ”bevis”. Idag har jag ett litet bibliotek och ett litet filmotek och de är väldigt dyrbara för mig. Den österrikiske läkaren och psykiatern Viktor Frankl skrev efter sin vistelse i bland annat Theresienstadt och Auschwitz boken Livet måste ha mening : erfarenheter från koncentrationslägren ; logoterapins grundbegrepp. Den är en av alla böcker jag läste från och med hösten 2004.
Motpoler i mig: Kan svära som en borstbindare, men skriver desto mer vårdat.
Egenskaper med olika sidor: Generös – slösaktig, bohemisk – slarvig.
Sidor jag vill utveckla: Förmågan att hitta balans i hur mycket jag kan jobba för att försörja mig utan att bli utbränd. Struktur när det gäller jobbet, hemmet, ekonomin. Bara för att ta några lätta områden, sådär.
Språk jag talar hyfsat: Engelska och franska.
Språk jag ibland kan läsa en tidningstext på: Tyska, spanska och italienska.
Andra språk jag pluggat: Portugisiska och holländska.
Sporter jag verkligen gillar att se på tv: Skidskytte och friidrott.
Organisationer jag är månadsgivare i: Amnesty, Läkare utan gränser, Unicef, Rädda Barnen, Röda Korset och Bris. Och så har jag Koffi, mitt SOS-barnbybarn i Togo i Afrika.
Syfte med mitt jobb (både skrivandet och coachningen): Att sprida hopp, tröst, lättnad, glädje och skratt till andra människor.
Dröm: Att kunna leva på mitt skrivande, skriva egna böcker, hjälpa andra att skriva sina böcker, vara krönikör, föreläsa, coacha människor att upptäcka mer av sin egen potential, alltid vilja lära mig mer om livet och fortsätta vara nyfiken.
